skriver Maria Wine i samlingen Där skönheten tigger sitt bröd. Och jag kan bara hålla med.
Hösten är min tid
med kvällar av slutet mörker
uppfyllt av gräshoppornas dödssång
med blåsvart natthimmel genombränd
av stjärnornas gnistor
och den likgula månen
stirrande i kall oberördhet.
Hösten är min tid
med tunga moln
som kryper på fötter av regn över jorden
och en pärlrad av skiftande dagar
än genomlysta av lågande trotsig eld
än lika ett ögas tårdränkta blindhet.
Hösten är min tid
med sina lungors rödvioletta tåspetsdans
genom skogarna
med flyende moln i brinnande solnedgång
med marker av lågande ljung
med sina spiralskratt
som lägger sig till vila
vid husets fötter.
Hösten är min tid
med klarblå ögon
och öppna horisonter
med silverstänk
över trotsiga klippor
med fågelskrik i kurvor
över ödsliga stränder
och mod att skratta åt döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar